du i honom, att din far gift bort dig, för att få slut på den ömma förbindelsen. --Har hon sagt detta? Det var skamligt, afskyvärdt; jag har aldrig som ogift kunnat med Andreas, mitt första och. enda tycke var Erik, och det är först sedan jag blef hans hustru, jag med vänlighet tänkt på min kusin. Nanny började skratta. — Blif icke ond, mitt lilla blomster, prostinnan tyckte att du borde ha varit kär i din kusin, och derför tog hon den saken för afgjord. Stackars gumma, hon förblandar alltid dikt och sanning. — Då kanske hon också fantiserade, då hon sade att Erik var kär i dig och du i honom? utbrast Ester. — Ser man på, prostinnan har fallenhet för att göra ihop romaner, och då hon icke kan skrifva sådana, improviserar hon dem. Nå, trodde du på hennes ord, min lilla Ester? Nanny räckte ut handen och smålog så vänligt mot den unga frun, som, då hon blickade in i svägerskans vackra ögon, tydligt och klart såg att prostinnan beljugit henne lika bra, som Hon gjort det med Ester sjelf. Den unga frun höll af Nanny; hon hade gjort det alltsedan hemkomstölet och antog för afgjordt, att den tunga skulle tala sannare, som rörde sig mellan trettiotvå friska tänder, än den, som fick hejdlöst fara