RUD ICIIILKVAP AULVTUUTBUARTLUOI UVA BIURTARLIAU Uli ———LL förföljelsen i allmänhetens ögon berättigad? Nej, allt hvad man hade att anmärka bestod deri, att flera än 20 personer haft sammankomster utan tillåtelse af vederbörande. Således -är arbetsinställelsen icke nödvändigt ett krig, d. v. s det behöfs ej för att dess ändamål skall uppnås, att allt arbete inom en viss industrigren på en gång upphör. Och ej heller får den ånses alltid åtföljas af våldsamheter. Det är en industriel strid, hvari arbetaren, som ensam råder öfver sina ar. mar och sin skicklighet, bagagnar sin frihet för att skaffa sig den högsta möjliga betalniog. Är det då rätt att säga, att detta model icke: kan: bjelpa, emedan lönen är beroerde af den lag, som kallas tillgång och efterfrågan? Visserligen är denna lag gifven och orubblig; men hvad som deremot kan rubbas och förändras, det är de förhållanden, som bestämma tillgången och efterfrågan. Då arbetarne göra strike, minska de tillgången på arbetskrafter; de förändra således proportionen -.mellan tillgång och efterfrågan, och kommer. denna förändring arbetet tillgodo. När hr Wolowski strider så tappert för handelsfiiheten,. anför han, såsom ett bland de förvämsta bevisen for sin sats, den nedsättning ipriserna, som konkurrensen måste åstadkomma. till fördel för konsumenterna. Hvad skulle ban svara den, som wille bevisa vanskligheten af denna förhoppning med argumentet: alldenstund priserna uteslutande bestämmas af tillgång och efterfrågan, kan konpkurrensen på dem intet inverka? Hr Wolowski skulle med bästa skäl i verlden svara att konkurrensen förändrar proportionen mellan dessa båda elementer, i det att den ökar tillgårgen. hvadan den således måste indirekt inverka på priserna. Nåväl, vi svara vår aktade vän och kollega på samma sätt rörande möjligheten af arbetsinställelsernas inflytande på arbetalöneraa. Men är det sagdt att detta inflytande alltid verkar till arbetsgifvarens skada? Eller, med andra ord, måste arbetsgifvaren ovilkorligen förlora hvad arbetaåren vinner genom striken, när denns lyckas? Detta bestrider hr Horn. Afvan i afseende härpå vill han mot hr Wolowski anföra just de fakta och skäl, som denne åberopat: till försvar för handelsfriheten. Ha landets industriidkare förlorat allt hvad konsumenterna vunnit, tack vare den genom konkurrensen åstadkomna prisnedsättningea? Tvärtom, äfven de ha vuvnit, emedan korkurrensen försatt dem i nödvändighet att förbättra sin tillverkningsmetod, röka nya afsättningsorter för sina produkter, fullkom2a sin materiel o. s. v. BHSlutliga resultatet blir att handelsfriketen visar sig gagna fabrikanterna lika mycket som konsumenterna. Hvarför skulle icke arbetsioställelsen ha samma verkan? Den aödgar ju arbetsgifvaren att annorstfdes söka ersättning för hvad han måste afstå åt arbetarne; sålunda kan samma strike, som förbättrar de sistnämndes vilkor, bli en eggelse för den förre att utbilda sin affär till fromma icke allenawt för nig sjelf utan veck för industrien i allmänhet och för — konsumenterna. Naturligtvis kan arbetsinställelsen, endast då den är förnuftig och befogad, d. v. 8. då de förändringar den påyrkar äro naturliga och biliigs, verka så mycket godt. Men hvem vågar väl påstå att förhållandet mellan kapital och arbete, mellan arbetsgifvarnes vinst och arbetarens jön för närvarande öfverallt är billigt, öfverallt är sådant det bör vara? Sålunda kunna berättigade arbetsinställelser förekomma, och jnst i den mån de äro berättigade finnes utsigt att de skola lyckas. Dock — icke ens i det fall att arbetarae uppträda med anspråk, som hvarken kurna eller böra tillfredsställas, anser hr Horn arbetsinställelsen för ett absolut ondt. Den bidrager att, såsom hr Cernuschi riktigt anmärkt, upplysa arbetaren om huru sakerna