proekholm, tryck af ett ringa antal män, de der ej mindre i intellektuelt än i pekuniärt hänseendealitid skola sakna resurser och derför intet förmå uträtta. Den universela. striken är en falsk tanke, som ej kan ha någon framtid. Hr Willisumeå tror sig också ha fuannit att hos de talare som uppträdt meningaskiljaktigheterna varit mera skenbara än verkliga. Alla äro. derom ense att arbetsinställelser icke strida mot nationalekononiens principer, såvida nämligen intet våld, intet tvång dervid användes, Huruvida arbetsinställelserna i allmänhet äro tkadliga eller nyttiga för arbetarne, det är en fråga som tillhör det praktiska lifvet, och hvarpå statistiken bör kunna svara, men vid hvilken det nationalekonomiska gällskapeticke bör alltför länge uppehålla sig. r Horn anser onödigt att han sysselsätter sig med de två rättsprinciper som ingå i frågan. Alla sysas erkänna det arbetarne äro juridiskt berättigade att göra strike; men ingen gillar att tvång dervid användes. terstår -således att diskutera der moraliska sidan af saken. : Annu är denna fråga obesvarad: Zan arbetsinställelsen tillskypda dem, :som derigenom söka förbättra sin ställning, något verkligt gagn, elter är den nödvändigt skadlig för ekonomien i allmänhet och dymedelst äfven för deras ekonomi, som i densamma deltaga? Hr Horn tror icke på arbetsinställelsernas absoluta skadlighet. Han antager att de, som jemra ig vid blotta tan ken på en strike, emedan de deri se det bor: gerliga kriget, döma under intrycket af sorgliga minnen eller skräckbilder, framjagads af en uppskrämd fantanvi. Så inbillar man sig att en strike icke är möjlig, såvida ej alla på platsen varande idkare af samma yrke derom förena sig; och då det väl sällan kan hända att en sådan etighet förefiones hos en hel kår, drager man den slutsatsen att hvarje arbetsinställelse måste vara åtföljd af öppet eller hemligt våld, utöfvadt af majoriteten inom en viss korporation mot minoriteten. Nåväl, dessa föreställningar äro alldeles ogrundade. Vid en strike är ingalunda nödvändigt att alla arbetare inom samma branche skola göra gemensam sak. Den naturliga rörelsen af tillgång och efterfrågan har till följd att, när genom srbetsinställelseon den vanliga tillgången på arbetskrafter förminskas, t. ex. med en tiondedel eller en åttondedel, svårighet inträder för fkabrikanterna att tillhandabålla sina produkter i mån af efterfrågan; sålunda utöfvas al arbetarne en tryckving, som väl kan medföra arbetslönens höjande eller andra önskade konrcessioner. Detta är ett förhållande, som icke torde behöfva vidlyftigt bevisas inför en samling nationalekonomer. Också vill hr Horn inskränka sig till att anförs några faktiska exempel. Han vill blott erinra Om den betydligaste strike, som sedan år 1864 förekommit i Paris: skrädderiarbetarzes strike. I Paris finnas omkring 30,000 personer, som sysselsätta sig med skräddareyrket. I arbetsinställelsen deltogo 2,500 å 3,000 d. v..s. icke fullt en tiondedel af hela antalet. Detta var emellertid nog för att åstadkomma afsedd verkan; de missnöjda vunno sitt mål i den mån det kunde vinnas d. v. s. i den mån deras fordriogar voro förnuftiga och realisabla. Denna skrädderiarbetarnes strike förtjenar äfven att omtalas ur en annan synpunkt. Den bevisar tydligen att arbetsinställelser kunna era rum i våra dagar, utan att några våldsamheter behöfva komma i fråga. Af skäl, som hr Horn icke vill söka utforska, företogo sig myndigheterna, hvilka, medan atriken vsarade, icke allenast tolererat, utan till och med gynnat densamma, att efter dess slut anställa en sträng rafistulation med ledarne. Nåväl; månne lagens tjenare, oaktadt de mest minutiösa undersökningar, voro i stånd att upptäcka en enda tvångsåtgärd, com kunde göra