Dagens Nyheter – 27 augusti 1869, sida 2

icke, förrän hon genast afgaf en lefnadsteckning öfver den person som blifvit nämnd. Hon helsade nu på den söta, älskvärda fru Malinberg med mycken hjertlighet, frågade efter hennes helsa, och, utan att afvakta svar, antog prostinnan att den icke var så god, efter Ester hade blifvit blek. Hon frågade vidare efter fru Nanny Malmberg, sade sig vara otröstlig öfver att icke ha fått vara med på hemkomstölet och var mycket otålig att få återknyta bekantskapen med Nanny. Prostinnan yttrade sig i ett talande, och Ester lät heuane tala. Den värda frun slog sig ned i en soffa, fattade Esters händer, beklagande att brukspatronen icke var hemma, så att hon kunde få lyckönska honom till hans och Isters gemensamma lycka. Under det hon sade detta, irrade ögonen omkring i rummet, likasom orm hon sökt något föremål, vid hvilket hon kunde hålla sig fast och vinna en ny utgångspunkt för sitt samtal. Hennes blick stannade på ett stort oljefärgsporträtt, framställande löjtnant Carl Malmberg, Nannys aflidne man. — Åh, hvad det är likt! utropade prostinnan, for upp från soffan och fram till porträttet, förde näsduken till ögonen och snöt sig med ett visst eftertryck, afsedt tt tolka hennes upprörda känslor. Hvilken skada, att han skulle dö; fru brukspatronessan kan