Dagens Nyheter – 26 augusti 1869, sida 1

— Olycklig du, Ester? upprepade en darrande röst helt närå henne. Hon såg upp, framför henne stod enhet ung man. — Du, Andreas? stammade hon. -Ja, den förskjutne Andreas, som infunnit sig här för att säga dig farväl, innan han reser. År skola gå, innan vi åter mötas, och derför ville jag se och tala vid dig än en gång. Ester räckte honom handen. — Jag borde vredgas på dig, som inträngt hit, men jag kan det icke; jag är nu sjelf lika olycklig som du. Erik älskar mig icke. Dessa ord, hvilka innefattade alla jordens qval för Ester, ljödo såsom glädjetoner för Andreas. Hen tryckte heanes händer mot sina läppar och stammade: ; — Jag är hämnad; du skall nu inse, av ingen älskat dig såsom jag, och jag — jag skall evigt älska dig. Ljudet af steg I det angränsande rummet förmådde Andreas släppa Esters händer och draga sig tillbaka, sedan han likväl först tillhviskat henne ett sista farvål. Då den annalkande personen inträdde, var Ester allena. — Din man frågar efter dig, sade Nanny och kastade en spörjande blick kring rummet, hvarefter hon tillade: Det föreföll mig, Som om du talade med någon; var du icke ensam? DE GIFTA, BERÄTTELSE af ZAMOR. 4.