Dagens Nyheter – 25 augusti 1869, sida 1

— Stackars Ester, hon frågade i detta nu icke efter, om man fann henne vacker eller ful, hon rufvade blott på en sak, att hon icke var älskad af sin man. Brukspatron var emellertid i sitt sätt så artig mot henne, att hans gäster hade klart för sig, alt han var en förälskad och lycklig äkta man, som ej kunde vara från Esters sida, utan ständigt skänkte henne sin hyllning. Alla voro också öfvertygade, att han var den mest förälskade äkta man; alla utom Ester, som antog att han spelade en roll. Festen var ganska lifvad. Värd och gäster glada; man dansade, man skämtade, man åt och man drack, hvad kunde man önska mer. Ester försökte, efter uppmaning af sin fader, att visa ett gladt ansigte, men hon var icke van att förställa sig; hon hade aldrig behöft le då hon ville gråta, och derför gick det illa, då hon nu skulle försöka att göra det. Under ett uppehåll mellan danserna skyndade Ester från den glada ungdomen och in i sik boudoir, för att hvila och hemta kraft att fullfölja den komedi, som hon och mannen utförde. Hon kastade sig ned på en soffa med händerna för ansigtet och mumlade: — 0, min Gud, hvad jag är olycklig, jag skall aldrig förmå bära detta!