Dagens Nyheter – 25 augusti 1869, sida 1

uttryck, som sqvallrade om huru mycket sonens ord smärtade henne. Andreas kastade sig ned på knä, slog armue om henne och stammade helt upprörd: — Jag är ovärdig att vara din son! Hvad skall jag göra för att glömma henne? — Arbeta, hviskade modren och tryckte hans hufvud till sitt bröst, så har jag gjort, då smärtan hemsökte mig. Under arbetet lärde jag att bära pröfningen. En tystnad uppstod. Ynglingen grät med ansigtet gömdt i modrens sköte, alldeles så, gom han gråtit mången gång i barnaåren. Hon lät honom gråta, utan att söka trösta eller lindra han3 sorg. Huru föga förmå ord vid dylika tillfällen? Det var först när snyftningarne upphörde, hon smekande förde sin hand öfver hans krusiga hår och sade: — Sätt dig på stolen midt emot mig, så skola vi talas vid. Ester är nu gift och förlorad för dig. Det är tid att du återvänder till arbete. Din olycksaliga kärlek har afhållit dig från att fortsätta dina medicinska studier. Du har måhända öfvergifvit tanken att blifva läkare och önskar kasta dig in på en annan bana. Tänk derpå, och antingen du önskar fortgå på den väg du beträdt eller öfvergifva den, skall jag gifva dig medel att resa till akademien. — Du! utropade ynglingen, hvar skulle du taga så mycket pengar från? DE GIFTA, BERÄTTELSE af ZAMOR. 38.