Dagens Nyheter – 24 augusti 1869, sida 1

ledde henne till öfverdrifter. Hon hade aldrig behöft böja sin vilja inför någon och skulle icke vid första bekantskapen med pröfningen böja sig under den. Vi lemna nu Ester och förflytta oss tillbaka till bröllopsaftonen, för att uppsöka ett litet hus vid en af staden X:s mindre gator. Klockan hade slagit två på natten, då en ung man öppnade dess port och inträdde i ett stort bottenrum, upplyst af en lampa, vid hvars sken en äldre, sorgklädd qvinna arbetade. . Hon lyftade upp hufvudet och blickade på ynglingen, sägande: — Kommer du från bröllopet? Men, min Gud, du är ju genomvåt, min stackars Andreas! . Andreas gick fram till bordet; mor och son sågo en stund tigande på hvarandra. — Jag kunde icke vara med på bröllopet, sade sonen slutligen, jag kunde icke heller gå hem; jag stannade utanför på gatan. — Och hvarför? frågade modren, utan att taga ögonen från hans ansigte. — Min afsigt var att låta brudparets vagn gå öfver mitt hufvud. — Du fullföljde likväl icke denna afsigt, du kunde ej vara så feg och så grym. Rösten, hvarmed modren sade dessa ord, var fullkomligt lugn, men i blicken låg ett