Dagens Nyheter – 23 augusti 1869, sida 1

stra lillfinger, som fick intaga den förlorade vigselringens plats. Amen uttalades och ett var det blifvet af de två. Händelsen med ringen hade förjagat leendet från Esters läppar. Hon stod nu vid sin makes sida med sänkta ögon och mottog helt nedslagen slägt och vänners-lyckönskningar. Det föreföll Ester som ringen, hvilken hade måst ersätta den försvunna, brände på hennes hand. En äkta perla var infattad i den, och perlor betyda tårar; det hade Ester hört af sin amma. Hon kände också god lust att genast börja gråta Hon omfamnades nu af en kusin till sin aflidna mor, tant Juliana, ett känslofullt fruntimmer, som vid alla högtidliga tillfällen grät floder af tårar. Med olycksbådande röst hviskade hon: — Gud beskydde dig, arma barn! Juliana stack i detsamma ett papperi Esters hand och tillade: läs det, när du blir allena. Ester gömde biljetten, utan att fästa någon vigt vid den. Hon kände tanten och visste, att hon gerna på något sätt önskade utmärka sig. Ester antog att det var några råd och varningar, som tant hade nedskrifvit. Redan under förstå valsen, den brud och brudgum dansade med hvarandra, kände Ester sig åter glad och lycklig, och borta voro alla sorgliga aningar.