Dagens Nyheter – 23 augusti 1869, sida 1

granne den och den d. v..s. en i högsta måtto skadlig varelse. Jeg duger till föga eller intet, och om jag pröfvar mig sjelf samt dömer opartiskt, måste jag tillstå att jag icke är värdig upplösa denne stor? mans skorem. Min pligt vore att uppsöka. och ödmjukt bedja denne uppfinnare eller. denne lärde eller denne poet eller :denne artist om tillåtelse att få trycka hans: hand. : Men jag är konung, jag höjermig öfver andra simpla dödliga likasom poppelträdet öfver ängens gräs. I stället för att hos denne berömde medborgare anhålla om att bli bedrad med hans vänskap, spelar jag den rol som borde tillkomma honom, jag låter påskina att det är min mäktiga blick som urskiljt honom bland det öfriga packet och att jag-höjer honom genom att tillsända honom min Perlimpinpin-orden. Hvad som smärtar mig är icke att slikt orimligt resonnemang kan sysselsätta en krönt bjerna, utan att det ännu finnes bland det låga folket mennirkor nog-enfaldiga att icke skratta åt en så beskaffad inbilskhet. Jag har visserligen den största respekt för kungar i allmänbet och för den unge monark som regerar öfver Portugal i synnerhet. Men när! jag å ena sidan ser en man sådan som Ferdinand de: Lessepy, hvilken sedan femton år tillbaka underhållit en hjeltemodig strid, ådagalagt en till det underbara gränsande verksamhet, skapat kredit kos kapitalister för att kunna brivga till slut ett jättearbete — och å den andra en furste, som i hela sitt lif ingenting uträttat hvarken med sina händer : eller sitt hufvud, och hvilken icke desto mindre föreställer sig att han gör hr de Leosseps eller hvilken annan utmärkt man som helst en ära genom att hänga om hans hals väre sig ett amarantfärgadt eller ett bimmelsblått band, då kan jag verkligen icke afhållamig från att le. Att: kungarne ännu i vår upplysta tid tro sig vara något, tro den roll de spela ha samma allvarliga betydelse som i fordra dagar synes mig besynnerligt... Men nej! de äro icke blinda för tidens tecken, de bemöda sig blott att öfvertyga maisorna det kosungamakten fortfarande lefrer, ehuru deni verkligheten blott är — uppstoppad. Vi märkte det väl 1867, när alla Europas furstar kommo hit för att besöka vår exposition på Marsfältet. : Jag betraktade dem alla uppmärksamt: de, uppträdde i de löjligaste kostymer man kan tänka sig, med enorma epauletter, förgyllda hjelmar, plymer, broderier, snören, tofsar, kraschaner, sablar, som de kanske. icke ens skulle ba kunnat draga ur slidorna, ifall de helt plötsligt blifvit försatta i nödvändighet att, försvara sina lif. Alla sågo de allvarsamma och högtidliga ut såsom skådespelare på scenen. — ide tänkte icke på att den sjelfsvåldiga. Parispubliken kommit .mer än :;en aktör att tappa koncepterna. — — — me — — — ne — — — rn nn