Dagens Nyheter – 21 augusti 1869, sida 1

— OK väckra, fast någ8t randlätta maka och två älskliga kopior af mamma på femton och sexton år; i den andra vagnen satt bruksdisporenten Bruno Wachtel med sin fru, i hvars bleka och magra anlete man ännu såg lefvande spår af en på långt när ej försvunnen skönhet. Jemte det lyckliga paret och dess tioåriga dotter åkte legationssekreteraren Erik Hallin. Dja, här har jag inte varit på femton år! — utropade den sistnämnde, i det ban artigt hjelpte fru Gerda ur vagnen, och mad sitt Dja! uttryckte någonting som skulle likna en djup reflexion. Alla de åksnde voro försedda med buketter och kransar, ty det var årsdagen af Birgers död, och smart var man framme vid den utmärkt vårdade grafkullen. På minnesvården hängde redan två friska blommande vittnen om en aldrig slocknad kärlek. Fanny, följd af miss Thomson, hade redan varit der tidigt på morgonen. Pardieu! — utropade Erik Hallin, hvilken efter sin fars död som unog diplomat och ännu ungkarl vistats utemlands i många år. — Jag tror jag blir spökrädd, ehuru det ännu blott är den första skymningen. Står inte Birger Sigurdsson der lifslefvande lutad mot sin egen minnesvård ? Det är min son, Agnar!4 — upplyste Bruno. — 4Du har inta sett honom sedan hans späda år, och han ville inte i dag deltaga i vår enkla middagsfest på hotell Rydberg. Men han är verkligen en sorts gengångare, som erinrar om vår oförgätlige vän. Han blef, fastän så ung, magister i våras; och är en drömmare liksom Birger, men kärnfrisk och stark till kropp och själ. Ja, — gudskelof — han är sina föräldrars