Dagens Nyheter – 21 augusti 1869, sida 1

dan rätt, som intet annat är än högsta orätt. De eller deras handtlangare hafva burit bort en arbetare från hans betingade arbete. De hafva sedermera, konstituerande sig till en stat i staten, kallat samme arbetare inför sig, liksom vore de en af medeltidens utom den verldsliga lagen stående inqvisitionsdomstolar, de hafva gifvit honom formlig legd, liksom fordom feodalbaronerna; och när han infunnit sig — fruktande att eljest blifva utsatt för värre äfventyr än domstol någonsia kan utsätta för uteblifvande — hafva de ålagt honom att gå ifrån det arbete, der ham redligt förtjenade bergning åt sig och sin familj och der hån egde hopp att erhålla denna bergning -äfven framgent både sommar och vinter. Mureriarbetarae hafva vid dessa åtgöranden, gubevars, icke sagt: vi piska er sönder och samman, om Ri bryter mot vårt förbud att arbeta der och der!; men hvad annat än fruktan för sådan behandling förmådde väl der dömde att foga sig efter utslaget? Det är säkerligen endast derför att förfarandet blifvit lätt öfverhalkadt i tidningarnes knapphändiga referater, som detsamma undgått det allmänna och skarpa ogillande, som skulle ha följt på en sådar tillämpning af lynch-lagenr, om den blifvit straxt framhållen i dess rätta dager. Det har lyckligtvis icke försports, oss veterligen, att timmermännen och snickeriarbetarne hittills följt mureriarbetarnes dåliga exempel i detta fall eller hafva i sinnet att göra det. Men hvad som en gång fått ostraffadt passera kan lätteligen falla andra in att efterapa — det har man mångfaldiga gånger sett i England -— och vi hafva derför ansett det icke vara ur vägen att varna från alltanke på att fortgå på en så laglös bana. De, som nu inställt sina arbeten skulle derigenom reta hela samhället emot sig, och få tusenfaldigt flere motståndare än byggherrarne och snickaremästarne. de Nan Faa AN a åa a aa a a ARR