Dagens Nyheter – 20 augusti 1869, sida 2

— oo UR ln knäböjande varelsen med ett uttryck af den högsta beundran. Dock, hanssläppar, alltid så vältaliga, famlade förgäfves efter några uttryck, han drog blott den ädla välgörarinnans hand till sina läppar och föll i en stilla gråt. Fanny, se på mig! — hviskade han med outsäglig mildhet. — Det är första gången jag som man icke blyges för mina tårar. Om fröjden att få tacka någonsin är ljufvare än den att få gifva, så är det då man får tacka — en engel. Nej, nej, Birger, gif mig inte detta heliga namn, jag är blott en vanlig svag och egoistisk qvinna. Så hör då än en hemlighet, som jag aldrig skulle yppat, om jag inte trodde mig knäböja vid — vid en dödsbädd. Birger, du har varit mig kärare än någon eller någonting på jorden. Jag har icke utöfvat en välgerning mot dig, utan endast mot mitt arma hjerta. Den älskande qvinnan fick då ändtligen ge luft åt årslånga qval, som sammanpressat hennes bröst, hon öfverhöljde Birgers hand med sina kyssar. Hon tyckte att dödens närhet helgade hennes lidelse och försonade hennes brott mot sin qvinliga blyghet. Men Birgers ögon blefvo allt större, allt klarare. De foro med blixtens fart igenom bladen på en hel martyrhistoria. Hvarför, ack, hvarför ordnar Allmakten så underligt våra öden? — hviskade