ljus för de kej:erliga, kungliga oeh furstliga regeringarne, och de frågade sig yrvakna om de skulle befrämja detta nya fenomen -elier icke. Sålunda voro ursprungligen alla jernvägar enskilda företag, och de öfverkloka statsmännen, hvilka ansågo postens helighet kränkas, ifall den lemnades i så profana bänder, tvekade länge och väl, innan de till sist kunde besluta sig för att upphöja jernvägarne till rangen af officiela kommunikationsme del. Många äro de välsignelser, ångan haft med sig; och regeringarne ha visst ingenting e mot att en eller annan af dessa välsignelser tacksamt tillskrifvez dem. I sammanhang med jernvägs-väsendet uppstod hastigt en annan vigtig faktor i det moderna samhället — akttebolagen. Till sin förskräckelse och häpnad sågo de statskloka, hura fria föreningar med vald styrelse åstadkommo inrättningar af större omfattning och betydelse samt med talrikare tjenstepersonal än månget högvigtigt embetsverk. Nu dugde det icke längre att lägga hinder i vägen för saken; staten lärde sig tvärtom inse dess goda sidor — och allt gick förträffligt. Skall det nu vara annorlunda med förhållandera inom andens område? Omöjligt. Folkens trängtan efter upplysning har oupphörligen tilltagit, trots reaktionens alla funder. Oaktadt mycket blifvit gjordt för att dels qväfva dettas begär, dels försvåra dess tillfredsställande, ha folken gått temligen raskt framåt i själsodling — ett bevis på andens förmåga af sjelfhjelp, tack vare hvilken den icke behötver vänta på den upplysning, som ofvanifrån gunstbenäget förlängs. Och denna andens sjelfbjelp böra vi taga i anspråk samt sträfva att undandraga oss det förmynderskap, stater ännu bibenåller öfver kyrka och skola.