Dagens Nyheter – 16 augusti 1869, sida 1

när jag höret om igen. Men si jag språkar med min Gud på tu man hand för mig sjelf, och han kan både tala och svara den mannen! --Så der ja, lillputte, nu fick du andra bakbenet regalt och passerligt. --Nej, sir magistern, jag har min egen usla tröst för mig, fast han ä fördömlig. Jag tar en medhjelpare, en, baresta en enda, fast en hvarenda qväll, inte bara om lördagarne som under hemnes tid, hennes, hvars like aldrig har funnits, finnes eller kommer att finnas och ske på denna usla jorden. Och si jag kärner me mej att hon förlåter mej, för det ä bara blott för hennes skull jag göret, för annars får jag inte sofva, utan ligger bara och lipar och läser böner som en sirapskristen. Men si, somnar jag, så är jag bums hos gudsengelo min och ligger som en gammal lurfvig pudel vid hennes fötter, och så tycker jag, att jag lägger min fula nos på hennes lilla varma fotvrist, och så smeker hon mitt hufvud med sin mjuka hard; och mera behöfs inte för mej och mer vill jag inte ha eller åstunda i himmelrikets land. — Och gubben Ripa reste sig med stor möda upp från den låga pallen och stretade uti förstugan, der han förgäfves sökte snyta bort sin djupa rörelse. Ja, helt visst komma sådana pudlar ini himmelriket — gade Birger, medan den gamle uppehöll sig i förstugan.