Dagens Nyheter – 14 augusti 1869, sida 2

Men icke en min, som förrådde att han uppmärksammade henne. Kunde det ens vara troligt, att han icke visste hvar hon bodde? Och hvilken förändring i hans hållning, hans utseende, hans toalett. De likbleka, aftärda kinderna, det yfviga skägget, den slokande, bredskärmade artisthatten, som så dystert beskuggade hans ansigte, och kläderna, visserligen snygga, men sittande vårdslöst såsom på en lärd, en tänkare! Hvar hade den spänstiga gestalten, den eleganta figuren tagit vägen? Hon såg framför sig en man, som, med blickarne uteslutande inåt, icke mera tänkte på sitt yttre. Walter, en elegant på sista modet, parfymerad, artig och uppmärksam, hade från stolen midtemot uppfångat hennes irrande blick och följt den på spåren. Vid åsynen af Birger drog han sig tillbaka i skygd af gardinen. Der går min lycklige rival --suckade han --så stolt i medvetandet af sin öfverlägsenhet och sin makt, att han inte ens bevärdigar den, som förälskat sig ihonom, med en blick eller sin egen drägt med den uppmärksamhet, som anstår en gentleman. Han bär sin arm i band, fastän hans sår för längesedan är läkt. Han har beackat sig för Dannebrogen, men skyltar i la fall på detta sätt med sin tapperhet. Fåfängan har tusende skiljda former liksom let sköna. Nej, inte en blick till sin troofvades fönster, henne, som han så grymt