Dagens Nyheter – 14 augusti 1869, sida 2

Följande romantiska berättelse läses i ett bref från Paris till Köln. Zeitung: Journal officiel har nyligen meddelat en mans död, hvilkens lif var en kedja af försakelser, och hvilkens alltför tidiga död helt säkert kostat den franska kejsarinnan tårar. Fregattkaptenen Des Vannes, som tjenstgjorde sednast på den franska eskadern vid Antillerna, har falit ett offer för gula febern. Han hade först utmärkt sig som skeppslöjtnant i det kinesiska kriget. Som adjutant hos amiral Potet var han i dennes omedelbara närhet vid intagandet af en vigtig stad i det himmelska riket. Amiralen hade oförsigtigt begifvit sig i land med 200 marinsoldater och föll — narrad af falska spioner i ett bakhåll. Fransmännen måste draga sig tillbaka, men amiralen kunde ej undkomma, och allt syntes förloradt, då Des Vannes sjelf ställde sig i spetsen fören liten skara och manövrerade med sådan skicklighet och djerfhet, att han icke blott tvingade kineserna att draga sig tillbaka och räddade fransmännen, utan iäfven härigenom åstadkom sta dens intagande. Sedermera berättade han sjelf i Revuedes deux mondes denna episod, utan att likväl uppgifva sitt namn. Men kejsaren fick kännedom om förbållandet, och efter sin återkomst från östra Asien blef Des Vannes utnämnd till fregattkapten och adjutant hos kejsaren. Så kom han till hofvet. Men knappast hade Des Vannes umgåtts med kejsarinnan en eller två gånger, innan han på ett vansinnigt sätt föriälskade sig i henne. Förgäfves sökte han qväfva den låga, som förtärde honom — hans kärlek ökades än mer. Då tillgrep han den heroiska utvägen att för sjelfva kejsaren meddela förbållandet och utbedja sig nåden att ånyo få lemna fiiderneslandet. Napoleon III log medlidsamt och återsiände honom till Kina. Efter tre års förlopp. kom han åter, för att ännu en gång intaga sin fordna plats i Tuillerierna. Men hans låga var icke släckt; tvertom, den beherrskade honom mera iän någonsin. Endast en kort tid höll han ut med sina qval, då han begärde på det enträgnaste att blifva aflägsnad. Han utnämndes till befälhafvare på krigsångaren DEstrees och afgick till Antillerna, der ban träffades af gula febern. Hans sista stund nalkades. Han biktade, lät föra till sig det porträtt af kejsarinnan, som den ingenting anande Eugenie sjelf en gång skänkt honom, betäckte detsamma med brinnande kyssar och bad, det man måtte underrätta henne om, att han i anblicken af hennes bild funnit sin sista tröst.