Dagens Nyheter – 14 augusti 1869, sida 1

hade tigga om sin makas miskund och förlåtelse, och skyllde sitt brott och sin olycka på sin dåliga uppfostran och sina många usla stallbröder. I det främmande landet skulle han börja en ny bana och bli en ädel man, värdig en sådan engel till hustru som hans Gerda. Men den öfvergifna sjönk till golfvet bredvid sitt qvidande barns vagga, och i denna ställning fann henne husets enda tjenarinna vid sin återkomst från ett ärende. Gerda ville inte förbittra återseendets fröjd mellan mor och soa med underrättelsen om sin olycka, och derför dröjde hon till sent på qvällen. Hon arbetade sig, så vidt det var den arma möjligt, till lugn och resignation, hon trädde inom det kära föräldrahemmets tröskel, för att yppa allt för Signe och dölja allt för den så farligt sjuka. Ack, hon behöfde ingenting dölja. Den kallnade modren visste nu allt — eller intet. Signe, som redan tillskrifvit sin bror om Isauras oskuld och beskaffenheten af förhållandet mellan henne och Walter, gjorde under mycken försigtighet ett försök att komma till tals med Birger om hans orättvisa misstankar mot den unga skönheten, men Birger svarade med mycken häftighet, att den som kan bedraga en gång på ett sätt, kan också göra det en annan gång på ett annat, och att Signe, liksom han sjelf, blifvit dårad af den bländande ytan. Vår AFFÄLLINGARBNE af JOHAN JOLIN. 118.