Dagens Nyheter – 27 maj 1869, sida 1

AVVARA Plötsligen steg hon upp, strök sina mörka lockar med afviga handen tillbaka från pannan och sade: Himlen tycks bli allvarsamt mulen öfver våra barnsliga solskensdrömmerier. — Vill Ripa vara snäll och ropain ungdomen! — tillade hon med höjd röst, i det hon med en artig åtbörd inbjöd kommerserådet till Jägmästarstugans skyddande förstuguqvist. Men kommerserådet hakade fast sitt irrande hopp vid uttrycket våra barnsliga solskensdrömmerier. Han upptog dessa ord och lade dem vid sitt hjerta, liksom fordom riddaren upptog en blomma, kastad af den sköna borgfröken, i detsamma hon stängde jungfruburens gallerfönster. En ny stormhvirfvel ruskade i björkarnes yfviga lockar, och ett nytt åskslag förkunnade att ovädret närmade sig med stora steg. Hallohl! — hördes Eriks röst från stranden — Alla man till ekan! Här är skeppsbrott å färdel! . Ripa! Ripa! Kom hit och hjelp! ropade Signe och hviftade med sin halmhatt. De våra ä då gudskelof alla på landbacken — anmärkte Ripa, i det han med temligen lugna steg, åtföljd på afstånd af kommerserådet, närmade sig hafsviken — det måste vara andra då som ä i fara. Och nu hördes gälla qvinnoröster ifrån AFFÄLLINGARNE, af JOH. JOLIN. 31