Dagens Nyheter – 26 maj 1869, sida 2

hjerta trängtar, det är ömhet, systerlig ömhet, huldhet, värma i hemmet, vårsol i höstqvällen, frid och lycka af den art, som bildar ettöfvergångsstadium till den himmelska. Fru Aurora teg ännu en stund; slutligen svarade hon nästan som en sömngångerska, och medan hennes blickar ännu hängde fast vid gräsmattan framför hennes fötter: Hvilken har lärt kommerserådet att så måla, så förföriskt måla? Och kommerserådet betraktade henne med förtjusta blickar, i tysthet triumferande öfver sin, som han trodde, lätta seger. Han ville dock ytterligare imponera genom sin grannlagenhet. Jag begär inte ett brådstörtadt svar — sade han — jag begär blott att min framställning värdes att skärskådas på alla sidor, innan den kanske återstudsar mot mitt varma hjerta som ett isande nej. Enslingen skall äå utan klagan, men med djup smärta frånsäga sig alla vidare förhoppningar på jordisk lycka i dess högre mening. Och kommerserådet tryckte fru Auroras hand med vördnad till sina läppar, medan den stackars sönderslitna qvinnan, utan att tala, med sina blickar öfverfor friarens fina, bleka ansigte, den vackert bildade munnen med sina perltänder och den ännu ungdomliga blicken, som kontrasterade så egendomligt mot de nästan silfverhvita lockarna. Plötsligen spratt hon till, lizsom träffad