Dagens Nyheter – 26 maj 1869, sida 1

af en elektrisk stöt, då hon hörde Ripa sjunga: Liten Kjerstin, hon svänger på batslet omkring; Gardi hej, gardi gardi noah! Så rider hon till sin faders gård hem, Alldralångaste kort, för han var en baron! Ett häftigt vindkast hvirflade upp sanden å den nykrattade gången, solen försvann bakom ett guldkantadt, tjockt moln, några tunga regndroppar föllo ned nästan som blyperlor på fru Auroras blottade hufvud, och ettsoförmodadt åskslag hördes från sjösidan. Fogelqvittret hade afstannat såsom på en gifven signal och det mörknade som om det varit en höstqväll. Hvyad så jag, gudsengeln min? — ropade Ripa, i det han brynade sin stora trädgårdsknif och betraktade himlahvalvet uppöfver sig — Hvad sa jag, fru Rora lilla! När jag nyss skrupensa ungdomen från att ta ökan och fara ut på sjön! Här illmeneras hop sej till oväderdans, sa jag. Småskurarna som föllo va bara ett spelopp, så jag Kommerserådets blickar mulnade i kapp med himlen vid det störande afbrottet i hans vigtiga samtal, medan på uppropet af Ripas stämma alla lyckliga barndomsminnen, alla ljufva ungdomsdrömmar, alla dystra bilder af hennes sorger och försakelser trängdes om främsta rummet för att tilltala fru Auroras hjerta.