Dagens Nyheter – 26 maj 1869, sida 1

MYM ger, men talade aldrig vid enslingen. Hans djupa sorg gjorde honom menniskoskygg. Den här naturen har någonting sympatetiskt för en sådan sorts själens smärta — fortfor fru Aurora --Man tycker nästan att björkarna rundt omkring äro lefvande känsliga väsen, och hängbjörkarne harmoniera serskildt med minnena från grafven. Fru Aurora qväfde en tung suck och arbetade på sina Ekjortveck, Men qvällsolen sminkade hennes bleka kinder med den finaste rosenfärg, de mörka lockarne, ännu icke fiingslade af någon mössa eller något bjäfs af band eller flor, föllo med saftiga skuggor kring anletets fina oval. Det var en trots sina trettionio år och Sorgens härjningar ännu bildskön qvinna, som satt vid kommerserådets sida, det var ett ansigte med de finaste och ädlaste drag, och i hvilket den lifgifvande landtluften jemnat spåren efter tunga bekymmer; det var en högvälboren friherres dotter den belefvade gästen förstulet betraktade. Kanske sväfvade i denna stund förbi hans inbillnings öga excellensens och statsrådernas fina middagar och en tjusande värdinna, ett angenämt familjelif och ett oberoende af gamla mamsell Blomstervall, hvarom han aldrig vågat drömma? Säkert är att bland de vexlande gestalterna fanns ingen, som föreställde hans hädangångna maka; ingen AFFÄLLINGARNE, af JOH. JOLIN 50,