Dagens Nyheter – 25 maj 1869, sida 2

O, Gud! Mitt hjerta blott jag har att gifva, Tag det emot. Bjud stjernorna det slagta, Ett bränneoffer, Evige! åt dig. Men den ystra Signe tyckte att poemet blef alltför allvarligt, hon samlade derför handen full med blommor och kastade dem tillbaka på Erik, hvarefter hon sakta flyttade Birgers hufvud från sitt knä och lade det mot den yttersta kanten af Fannys, utan att deklamatören anade sitt nya läge, och innan den rodnande åhörarinnan hann draga stödet undan. Men Signe trippade leende och tystsom en elfva bort för att samla tallkottar till projektiler mot Erik, och då Bruno samtidigt reste sig och hjelpte Gerda på benen, blef föreläsarens auditorium i en hast, och utan att han lade märke dertill, reduceradt till en enda person, och som tillika utgjorde hans hufvudkudde. Bruno, som endast hade ögon för Gerda, hade icke giffit akt på systerns brydsamma läge. Hvad skulle den förbryllade flickan göra? Skulle -hon ohöfligt afbryta deklamationen midt i en mening och ovänligt flytta hans hufvud, hans vackra hufvud ned på den visserligen grönklädda, men dock hårda marken? Ack, hon kände, sig så outsägligt lycklig midt under sin bäfsan och sin blygsel. Birgers hufvud snuddade endast vid kanten af hennes knä, och ändå var det som om tu