Dagens Nyheter – 25 maj 1869, sida 1

sin lek, att med ett långt grässtrå beröra konturerna af hennes läppar och att derunder be henne tänka på tre olika unga män, hvarefter han skulle gissa sig till för hvilken gräset kittlade henne starkast; Signe befriade sig genom ett lätt hopp från gin skälmaktige granne och gled ner till Birger, hvars hufvud hon smekande lyftade upp på sitt knä, medan hon placerade sig tätt vid sidan af Fanny. : Nu ligger du litet beqvämare, tror jag — skämtade den yra systern — man behöfver väl inte sjelf ligga som en martyr på bara marken för att deklamera Martyrerna. Usch, så rufsig han är i sitt hår, min unga herre! Och med dessa ord började Signe med sina små liljefingrar ordna föreläsarens lockar, så att benan öfver hjessan blef litet tydligare markerad, medan Erik öfveröste henne med ett regn af små styfmorsblommor, som växte i sluttningen rundtomkring dem. Å . Men Birger lät sig af ingenting störas sin inspirerande deklamation, och djupt tii Fannys hjerta trängde, framsagda af ho nom, Perpetuas ord: eHvad mer, om då och Qå en jordisk nöd Jag lindrade? — Uppoffringen allena Gör själen fri. — Jag gaf, men af mitt eget Jag aldrig gaf ännu — jag gat blott guld. AFFÄLLINGARNE, al JOH, SOLIS 49.