Dagens Nyheter – 25 maj 1869, sida 1

par gånger hade likväl ungdomens krigslist och hans egen glömska af tidens snabba lopp tvungit honom att deltaga i den enkla aftonmåltiden. Han hade då i sitt sinne tyst beundrat det snöhvita duktyget, det ranunkelgula, hemtjärnade snöret, det hembakade brödet och smultronen, upptornade på friska blad från vinbärsbuskar. Aldrig hade thået smakat honom mera aromatiskt än intaget i denna vänliga krets och i bersåen utanför Jägmästarstugan; aldrig hade han varit så uppassad som af de älskliga tärnorna Gerda och Signe. Sommaraftonens qvalm hade nyss blifvit afbrutet och luften något rensad genom en liten regnskur. Ungdomen var ute i berg och backar, Ripa gick och halshögg några näsvisa slånbuskar, som lika annat patrask ville tränga sig in på den förnäma rosenrabatten; fru Aurora och kommerserådet sutto ensamma på den lilla grönmålade soffan utanför salsfönstret. En paus hade uppstått i samtalet; man förnam endast vattendropparnes prasslande fall från de solbelysta björkarne, på hvilkas löf de lågo som dallrande, guldglänsande topaser. Men snart hördes fru Auroras melodiska stämma spörja: Kände kommerserådet jägmästaren, som bodde här? Mycke lite. Jag såg honom några gån