Dagens Nyheter – 24 maj 1869, sida 1

af idel eld och lågor brann i blicken. Ett enda drag i detta anlete föringade effekten af det harmoniskt sköna, det var det djupa vecket, som, när det stundom bildade sig mellan pannan och näsan, nästan sammanband de båda ögonbrynen till ett helt och förlänade den unge mannen ett uttryck af nästan vild dysterhet och hotfullt trots. Men under glada och lyckliga stunder fanns ej detta veck, som ögonblickligt kunde förvandla ansigtet från en leende sommardag till en åskdiger höstnatt. Också hade Signe som liten haft sin stora fröjd af att gymnasticera detta betydelsefulla veck hos brodren. Se glad ut, Birgerlt — ropade den skälmska — Så der ja, nu ser du ut, så att alla ville pussa dig! — Se ond ut, Birger! — Så ja, nu har jag röfvaranföraren i mitt våld! Ja, blixtra du med ögonen, så mycket du vill, mej törs du inte döda! — Fy, så stygg du ändå kan se ut! — Mamma! se, så ryslig Birger kan se ut! — Nej, fy då! bort med vecket, upp med ögonbrynen! Det var denne unge man, hvars lockiga hufvud Fanny betraktade nästan i fågelperspektiv, ty i den ställning hon intog, såg hon Birger uppifrån och utan att denne hade någon aning om de blickar, som följde hvarje rörelse af hans läppar. Men Signe, soff ett par alnar derifrån kanske funnit Erik Hallin alltför förtrolig i