Dagens Nyheter – 24 maj 1869, sida 1

Birger och Gerda ha allt rätt till slut! — återtog Signe, i det hennes skälmska min plötsligen öfvergick till ett uttryck affromt allvar, och sedan hon liksom till en bordsbön sammanknäppt sina små händer, yttrade hon med värma: Tack, gode Gud, för hjelpen åt oss båda! SN En djup och vördnadsfull nigning afslöt det korta tacksägelseoffret.. Och Erik följde omedvetet hennes rörelser, hopknäppte också sina händer och instämde bugande: Tack, gode Gud, för hjelpen åt oss bådal Men ynglingen kände sig så underligt varm kring hjertat, då han så der för första gången inneslöt en ung, intagande flicka i sina böner. Och nu är det slut med det tragiska — skrattade Signe — Ack, ack, ack! hvad här är förutande vackert! — hon brukade låna ordet förutande af sin Vän Ripa, som på detta sätt omskref ordet utomordentligt — Se då bara, flickor och gossar! derute synas en två, tre fyra seglare, med masttopparne rispande i molnen och det ändlösa hafvet rundtomkring sig. Och se der går en ångbåt! — Och så de : är små tjusande holmarne i förgrunden och det höga berget till venster! Ack, ack, ack! hvad här är vackert! — dernere ligger gär kert Wachtelsro! Så underligt det ser ut! Är det bygdt af socker och sylt? — Så mycket grannlåter och krimskrams, torn och AFFÄLLINGARNE, af JOH, FOLIN 48.