Dagens Nyheter – 22 maj 1869, sida 2

hissade upp — sina flickor, såsom Birger kallade det. Högre och högre bar det uppåt öfver den mjuka renmossan och med de knotiga tallrötterna till fotspjern, men der och hvar måste de unga männen med stadig arm kring sina ungmörs lif försigtigt skrida fram utmed ättestuporna, till hvilkas kanter dalens högsta granar icke nådde. Akta er, ungar! — varnade Birger till Erik och Signe som hand i hand hoppade fram på den kullriga bergsryggen — Akta er, gå inte för nära till branten! Men nu fick Signe syn på öppna hafvet, och då hon aldrig annat än på taflor skådat denna imponerande företeelse, blef hon så ytterligt förtjust, att hon släppte Eriks hand, klappade händerna i hänryckning och svängde ett hvarf rundtomkring. Men platsen var icke lämplig som danslokal; Signe halkade, föll, grep efter Eriks utsträckta hand, men drog omkull sin beskyddare, och båda gledo på den svikande mossan sluttningen utföre mot afgrunden. Gerda uppgaf ett ångestrop, men i samma ögonblick hade Erik helt nära randen af bråddjupet fått fotfäste i en liten remna, medan han med ena handen kring Signes lif höll den andra omkring )oten af en liten enbuske. Birger såg hur hans naglar hvitnade af ansträngningen, men i nästa ögonblick hade