Dagens Nyheter – 22 maj 1869, sida 1

åten, som han kan få bryta af i vinter, om jag inte fåren riktigt kry och kapabel för alltid. — Adjö vackert herr Erik och herr — Kommerserådet, min far — presenter rade Erik leende. Adjö då ödmjukast! herr kommerseråd, Jag får väl inte prata bort tiden, om jag ska få folk af allt det här eländet i sommar. Den blir ej om handen kali, som ska bota i lägervall. Hvad var det der för ett original? — frågade kommerserådet leende. . Och Erik berättade allt hvad han visste om den gamle och hans sällsynta tillgifvenhet för Sigurdssonska familjen, men hvad han inte kände till och således inte heller de berätta var de rörande dragen af ipas sjelfuppoffring. Men de behöfdesInte, för att kommerserådet skulle vara en intresserad åhörare och göra den tysta reflexionen: den familj, som så kan älskas af en gammal trotjenare, den förtjenar säkert att älskas af alla. Kommerserådet hade jemte sina många älskvärda och utmärkta egenskaper den icke ovanliga svagheten att vara ytterligt känslig för andra menniskors omdöme, och han fruktade skenet nästan högre än verkligheten. Lika omöjligt det skulle ha varit för honom att begå någon ovärdig handling, lika omöjligt var det att fördraga AFFÄLLINGÅBNE, af JOH. JOLIN —