Dagens Nyheter – 21 maj 1869, sida 2

en så bildad man och en så angenäm sällskapsmenniska som Eriks far. Det fanns någonting oändligen mildt och intagande i den utmärkte embetsmannens hela väsende; det tidigt hvitnade håret passade så väl ihop med der bleka ansigtshyn, liksom den fint formade näsan tycktes skapad till granne åt den välbildade munnen med sina perlhvita tänder. Kommerserådet var en man på några och femtio år, men kunde, då hatten dolde den nära på silfverhvita hjessan, lätt tagas för ett tiotal yngre. Fans raka hållning och elastiska gång protesterade dessutom lifligt mot gubbåldern. Man hörde på hans konversation att han var en man, som tillhörde de bästa sällskapskretsar, och att han sett sig vida omkring i främmande länder. När han och Erik hade aflägsnat sig, utbrusto också de båda flickorna: Hvad han var hygglig, snäll och vänlig, lilla mamma, det var som om vi skulle ha kännt hoi många, många år! Birger och Erik hade deremot varit temligen oartiga mot de båda unga flickorna, ty de hade straxt vid början af besöket kommit i en vänskaplig och vetenskaplig dispyt om någon botanisk raritet — stratoites aloides — som enligt Eriks förmenande borde växa der i trakten, och de begåfvo sig genast ut på en längre exkursion, efter hvilken den yngre af kämparne hade