Dagens Nyheter – 21 maj 1869, sida 1

ERAN AE STARR ER sn BE ——— 2 — —V allmännelighet förefaller det mig klart, att detta förslag icke utgör någon lag af kyrkolagsnautur och således kan behandlag såsom civil-lag. Men en eller annan bestämmelse, så väl i den gamla författningen som i förslaget, synes mig deremot svårligen kunna ändras eller införas i annan ordning än som för stiftande af kyrkolag är stadgadt. Dit räknar jag i främsta rummet 3 i förslaget, som behandlar vilkoren för en medlems af svenska kyrkan utträde ur denna kyrka, eller den frågan, när en person skall anses vara från svenska kyrkan skild. — Det synes mig ostridigt, att denna fråga är af den beskaffenhet, ait svenska kyrkan bör ega rätt att deltaga i lagstiftningen om densamma. Detsamma torde äfven kunna sättas i fråga vid ett par andra bestämmelser i förslaget, t. ex. om åläggande för svenska kyrkans presterskap att föra böcker öfver fremmande trosbekännare och bestämmelsen huru äktenskap skall ingås när en af kontrahenterna tillhör den svenska kyrkan m. fl. I båda dessa afseenden tror jag emellertid, att meningarna kunna vara delade ; då det å andra sidan kan anses falla inom den rent ekonomiska lagstiftningens, om ej civil-lagens, område att föreskrifva presterskapet att hålla vissa andra civila ånteckningartin dem, som åläggas i kyrkligt afseende, äfvensom det kan synas vara statens oförkränkbara rätt att stadga om giltigheten af civi:a äktenskap, då den icke förnekar kyrkan rätt ait ålägga vigsel såsom vilkor för erkännande af iäktenskapet från kyrkans sida. — Med afseende derå synes det mig såsom borde utskottet, vid uppgörande af detta förslag, hafva delat detsamma i två författningar, den ena innehållande stadganden om dissenterförsamlings rätt att utöfva gudstjenst och dess förhållanden till staten i öfrigt, samt uti ingressen hafva upptagit, hvilka paragrafer som i den äldre författningen genom denna författning skulle upphäfvas, — och den andra, som med upphifvande af den eller de i äldre författningen, som antoges vara af kyrkolags natur, innehölle förslag till hvad i detta afseende borde stadgas. Nu, då så icke skett, och k. m:t, såsom bekant, antingen måste ordagrannt bifalla ett lagförslag, som blifvit af rikedagen framstäldt, och allmängöra detta bifall innan nästkommande riksdags början, eller i annat fall lagförslaget anses förkastadt, blir följden den att k. m:t icke kån uppskjuta pröfningen af detta förslag till dess näst sammautriädande kyrkomöte hunnit yttra sig öfver detsamma, så vida icke k. m:t skulle vilja för denna fråga under årets lopp sammankalla ett urtima kyrkomöte. Af den vigt anser jag för min del frågan icke vara, att jag skalle vilja ensamt för den tillstyrka k. m:t att sammankalla kyrkomöte, åtminstone så vida icke riksdagen härom uttryckte bestämd begäran, och i alla fall skulle jag anse olimpligt att framlägga detta förslag i sin belhet till kyrkomötet, äfven om detsamma blefve af annan anledningisammankalladt. Jag har velat fästa uppmärksamheten derå, att det af denna anledning kan komma att befinnas omöjligt för k. m:t att sanktionera detta förslag, ifall det skulle blifva riksdagens beslut, äfven om k. m:t funne detsamma i alla atseenden antagligt. För min del beklagar jag detta förbållande, emedan, ehuru äfven jag har åtskilliga detaljanmärkningar att göra emot detsamma, jag likväl finner det i sin helhet vara med nödig varsamhet upprittadt och icke gifva någon större utsträcknivg åt religionsfriheten än jag tror utan våda för staten eller kyrkan kunna medgifvas. Vid den långt framskridna tiden af riksdagen förutser jag emellertid, att det är för sent att nu företaga en så beskaffad åtgärd som den, att skilja dessa frågor i tvänne förslag, och jag föreställer mig, att riksdagen bör fortsätta på den af utskottet betridda vägen och fatta de beslut, som riksdagen anser lämpliga, då dessa kunna tjena till ledning för k. m:t vid utarbetande af särskilda propositioner som af dessa beslut kunna