Våldet i Skästrad. (Forts. från föreg. n:o.) Kronofogden upprepade nu, sedan han låtit slå larm och uppläst lagstadgandena om uppror, likasom ock tillförene, befallningarna om skingring. ia stod härunder uppe på Silens öfre gård tillika med militärstyrkan, nedanför på gatan är församlad en icke synnerligen stor folkskock, en del nyfikna, en och annan hurrande och skrålande; rundtomkring och passerande igenom denna hop, voro en mängd personer sysselsatta med sin affärsverksamhet. Fåfängt uppmanas kronofogden i bevekande ordalag af ordföranden i kommunalstämman Anders Andersson, fåfängt af undertecknad, Siln (landstingsman), att gifva tillräcklig stunds anstånd för att upplysa folket, som synbarligen icke förstod hvarom fråga var, om förhållandet och återföra de af dem, som visade sig okynniga, till allvar, och detvar endast ytterst ovilligt som kronofogden medgaf ett anstånd af fem minuter. Man ihågkomme att ironofogden hade till sitt förfogande i högvaktsården en trupp af 50 man krigsfolk, samtlige med skarpladdade gevär, derjemte kronobetjening samt flere s. k. biträdande länsmän. Kronofogden sjelf stod på en gård, skyddad af byggnader, så väl bakom som i båda sidor, med truppen bakom sig; till denna gård leder från landsvigen en smal backe med en ännu smalare grindöppning uppe vid gården, och är backen på båda sidor instängd, nemligen på venstra sidan, räknad från landsvägen, af en byggnad, och på den högra af stånd och plank. ör att mu bedöma den hotande faran tänke man sig nedanför å landsvägen en skrattande och skrålande folkhop, hvilken alldeles obeväpnad skulle, för att komma upp till gården, passera nämnda för gevärselden alldeles öppna backe och grindöppning, utsatt vid första försök till våldsamt framträngande för krigsstyrkans bajonetter och kulor. Anders Andersson och jag, Siltn, hade nedgått för att söka begagna det korta anståndet af fem minuter, icke såsom hoppades vi att derunder kunna skingra massan, men för att visa vår beredvillighet samt att tolket var villigt efterkomma vår önskan och iförhoppning att derigenom kunna vinna ytterligare anstånd, Genast, och efter hvad allmänt antages efter 2 å 3 minuter, eller sannolikt åtminstone innan de fem minuterna, från det truppen laddat och vi fått anstånd, voro passerade, afbrötos vi i vårt försök att skingra hopen derutaf att militär nedryckte i språngmarsch och med filld bajonett emot landsvägen. Folket drog sig genast något undan. Häradsdomaren Anders Andersson begärde nu ånyo anstånd, men erhöll af kronofogden till svar: Nej, nu är det för sent, Anders. När soldaterna nedkommo till landsvigen, drog sig första plutonen under löjtnant Schöning nåot åt norra sidan, och den andra under underföjtnant Tengzelius något åt söder, så att de kommo på en linie. Straxt derefter drog sig den sednare med en trupp söderut gatan utefter. Vi skola här först följa honom under denna färd och tillse, på hvad sätt han uppfattat och fullgjort sin tjensteligt. P nderlöjtnanten tågade med dragen sabel framför truppen; innan han inkommit på gatan, påträffade han mig, Olof Olsson i Öije. Jag hade kommit till torget utan kinnedom om oväsendet, närmat mig högväkten för att efterhöra hvad som var å färde, men återvändt, emedan Siltn nedsgv Ht pr et FO KALL SA a Larssons norr i byn liggande gård, Dbegafjag mig till den öppning, som fanns mellan skrindriäckan nedanom vägen och den byggnad, hvaruti koparslagaren Wahlström hade sin butik, då jag Just vid en skrinda blef af underlöjtnant Tengzelius med sabel först triffad i ansigtet,hvaraftvenne rispsår på näsan straxt invid ögat uppstodo, derefter huggen i hufvudet, så att hufvudskålen blottades, samt slutligen, då jag nedlutade mig för att upptaga mössan, ytterligare våldsamt slagen på skuldrorra. Närmast härefter påträffade underlöjtnanten Tengzelius mig, Hans Hansson. Såsom vittnen intyga, skyndade jag mig undan, och måste Tengzelius för att nå mig påskynda sina steg, så att han till sist sprang, under det truppen endast gick; uppnådd, erhöll jag två hugg i hufvudet och, niär jag till skydd satte händerna öfver do sårade ställena, ytterligare ett hugg öfver handen; jag hann knappt fram till gränden mellan Dederings och Haglunds bodar, förrän jag stupade blödande. Slutligen blef jag, Erik Dahlberg, på gatan straxt norr om nämnde gränd, också huggen i hufvudet med sabel af Tengzelius, så att jag stupade inåt gränden, der jag jemte -Hans Hansson blef liggande. Tengzelius drog sig sedan vidare söderut och har oss veterligen ej sedan begått något våld. Löjtnant Schöning åter synes hafva någon stund qvarstått på platsen, bvarunder skotten från truppen lära hafva lossats. Samtidigt med det truppen stod på linie eller straxt sedan den derefter uttågat åt hvar sitt håll, framrusade kronofogden Winter, som redan