Dagens Nyheter – 20 maj 1869, sida 1

vv EN ran skiljde sig åt endast för att visa öppna hafvet. Vågade man sig upp på de branta bergväggarne och lyckades man genomtränga de vilda snåren af törnbuskar och snår, kom man in i dystra dungar af granoch faruskog, der det midt på ljusa dagen rådde en sorts skymning. Med stora kostnader hade detlyckats att anlägga en park, midt uppe i denna pittoreska natur, och nära svindlande bråddjup slingrade sig gångstigen, på många ställen uthuggen i sjelfva klippan. Men fru Jacquette ville så ha det, och grosshandlar Wachtel hade den tillfredsställelsen att för sina långväga affärsvänner kunna visa sitt paradis, framtrolladt genom konst och pengar; och under det gästerna hänförde njöto af der storartade utsigten, rullade värdens tunga behändigt fram det ena stora sifterbeloppet efter det andra, för att skylta med gårdsegarens rikedom. tMan kan nästan säga — mine herrar — att vi oupphörligen trampa på dukater, ty hvarje trappsteg här i klippafsatsen har kostat mig i medeltal en dukat. Tvåhundra trappsteg, he, he, he! Det ä ett dyrt vägstycke, mine herrar, men så hoppas jag att det inte ska tarfva underhåll på några mansåldrar, he, he, hel Och grosshandlaren stampade under denna harang på hälleberget och tyckte sig när AFFÄLLINGARNE, af JOHJOLIN . 45.