Dagens Nyheter – 18 maj 1869, sida 2

man förbjudit dig att omtala något, inte sannt? Jo visst — svarade Wille. Men du har ju inte gjort något ondt, min kära Wille. Nej visst — svarade Wille. Inte visste du huru illa de der smörgåsarne skulle användas, och inte talade man om för dig att de skulle kastas in på scenen? Det aktade man sig nog för, att ta en sådan der liten pys till förtrogen. — Bruno betonade listigt hvart ord, som kunde sporra Wille till fåfänga. Inte precis — svarade Wille ifrigt — men de talte sinsemellan. Medan di lade in smörgåsarne ipapperet? Ja, medan jag — — Nej då — det var inte — jag får inte —. Lilla Wille var nära att falla i gråt, då han märkte huru han frivilligt gått i snaran. Om du får den här splitternya riksdalern, som nyss kommit från banken, så talar du nog om för oss hvilka de der smörgåsherrarne äro? Bruno tog en ny sedel ur sin plånbok. Men jag har ju lofvat att — — stammade Wille med de tindrande ögonen fästade på det lockande betet. Då ska du också hålla, min gosse — afbröt Birger. — Den tillfredsgtällelsen