Dagens Nyheter – 18 maj 1869, sida 1

Biskop Sundbergs tal till Andra kammaren: Mine herrar! Å Vårt arbete är fullbordadt och det återstår endast att här siga hvarandra farväl. För många bland oss är detta utan tvifvel ett sista farväl, ty tiden och omstindigheterna skola medföra ut brytningar ur vår krets, och den nya kammaren 1870 blifver icke oförändrådt densamma som nu afgår. Det kan då vara skäl, att vi i afskedsstunden kasta en blick tillbaka på de tre närmast förflutna riksdagarna, hvarken för att kerömma eller klandra våra gerningar, utan för att ännu en gång erinra oss gemensamma mödor, strider och bekymmer. Alltsammans visar sig ju fördelaktigast vid minnets belysning, emedan i hvarje iädelt bröst detta minne eger en underbar makt att ställa det bästa fram i dagen, men låta det simre förblifva i skuggan, Man har ofta hört framkastas den frågan, huruvida den nuvarande andra kammare motsvarat svenska folkets förväntningar, och man har äfven fått höra ganska olika svar derpå afgifvas. Det har ej kunnat och det kan ej vara annorlunda. Riättvisan i omdömet beror emellertid visendtligen af hvad man anser sig böra af en riksförsamiing fordra. Vi kunna omöjligen fördölja för oss att i detta afseende mångfaldiga drömmar stundom insmyga sig i tänkesättet; hvilka ald ig komma att af verkligheten motsvaras. Till ett sådant dunkelt område hör tron. på lagstiftningens allmakt, inbillningen om representationens skyldighet att afbjelpa alla olägenheter, äfven der det ligger utom mensklig förmåga att afhjelpa dem, uppfattningen af samhället såsom ett löst aggregat, hvilket när som helst och huru som helst kan omstöpas, med mera dylikt: Men äfven med frånräknande af dessa falska föreställningar och ötverdrifna anspråk, hafva vi måhända lika väl förtjent den stränga domen som det vilvilliga erkiinnandet. Vitsoördet derom tillhör i alla händelser icke oss sjelfva att lemna. Men ritt hafva dock äfven vi att tänka hvad vi vilja om de första stegen; som af oss blifvit trampade på den bana, hvilken den nya riksdagsordningen öppnat. Nåväl — hysa vi då ännu samma förhoppningar eller sammå farhågor, som niär vi här församlades i början af året 1567? Jag vågar tro att det i allmänhet icke så förhåller sig. En ökad erfarenhet har sikert skingrat mången illusion, men på samma gång troligtvis äfven mången oro samt stärkt öfvertygelsen, att den införda förändringen i vårt samhbällsskick skall, med Guds hjelp, lända fosterlandet till välsignelse. Män, valde ur snart sagdt alla folkklasser, med olika uppfostran, olika traditioner från hemlifvet, olika bildningsgrad och olika samhällsställning hafva på detta rum dagligen utbytt åsigter om hvad som för landet varit nödigt och nyttigt. Åsigternå häfva varit de. lade och besluten måhända icke altid blifvit de förträffligaste, men aldriv terlisen, dan ana UfulgvligL VIUBLE I nt vå ARlegn. åre, aldrig den ena klassen sökt jttundertrycka den andra, aldrig öfverlägsenhetdn förödmjukat den svagare. En skarpare spänning med sina menliga följder hade dock lätt kunnat inträffa, så vida det är sannt att ekonomiskt bryderi vanligen inverkar ofördelaktigt på den lugna klokhet, som är första vilkoret för hvarje rådpligande församlings helsa. Hvarför skulle vi icke då hafva anledning att till ett vackert minne knyta ett likartadt hopp, hvarför skulle vi icke tro på framtiden och vårt folks sunda förstånd att stidse låta sig representeras genom ombud, som äro det vigtiga kallet vuxna och med tillräckliga insigter förena ärlig vilja? Måtte blott tillfälliga passioner ej hindra ögat från att uppsöka dugligheten, hvarhelst den finnes. Sjelf undviker hon nog lika mycket att tränga sig fram till andras förtroende, som hon föraktar konsten att vinda kappan efter dagens meningsvindar. Hennes segrar eller hennes nederlag skola snart blifva uppenbara. Talmannen slatade med uttryckande af sin tacksamhet mot kammaren, mot Vice talmannen, sekreteraren och kansliet samt med några vackra ord om hvars och ens verksamhet i hemmets pligter. I första kammaren vexlades mellan talmannen och hr Sprongtporten vaaliga artig hetsbetygelser. I andra kammaren besvarade hr L. Hierta —VV————— !