Dagens Nyheter – 14 maj 1869, sida 1

BiockROLURM, tryck: nOs lidningens hufvudr: gifvaren, som naturligtvis skulle uppstå på hvarje tryckeri. Mot skandalen gifvas två verksamma medel: det allmänna omdömet oca pressen sjelf. Den sednare har på sista tiden visat en sträfvan att reformera sig sjelf, och på denra väg, om den med allvar beträdes, skall det onda säkert kunna botas. Hr Hedlund yrkade äfven atslag, emedan han omöjligen kunde gilla utskottets förslag, huru nödvändigt för samhälles och pressens egen heder det än vore att få en lag, som straffade brottet, men skyddade friheten. Han framställde vidare de principer, hvarpå han ansåge at: lagen borde byggas och hvilka han rärmare utvecklat i sin motion och det anförande han höll i kammaren, då nämnde motion remittsrades, eamt klandrade utskottet för att det egnat allt för litcea uppmärksamhet åt densamma. I synrerhet borde utskottet ha fästat afseende vid tvänno rättsprirciper i nämnde motion, nemligen att den ansvarige utgifvarena skulle ega att leda sin osku!d i bevis och få den brottslige författaren fälld, samt att ett återtagande af felaktig uppgift skulle från ansvar befria. Hr P. Nilsson i Espö visade genom flera historiska handiingar, att de maktegands i alla länder alltid sträfvat att hålla pressen i tygeln, och att äfven ko: os: samma förhållande egt rum, ekturu vi lyckats bevara vår fria yttranderätt okränkt, trots de mångs attentaten deremot. Tal. uttryckte den varma-. ste förhoppning att, hvad än må hända, intet munlås må sättas på den svecska pressen, ty den har häfdat vår frihet; och de missbruk, som en del tidningar gjort sig skyldiga tll, skola straffa sig sjelfva. Hr Nils Larson i Tullus underkastade förslaget en ytterst skarp kritik, hvarvid konstitutionsutskottet och de båda motionärerna äfven fingo sina hvassa slängar. Man hade kunnat vänta att fostret skulle vara fullgånget, eftersom det kommit till verlden i sista månaden, men det kunde man se af alla omständigheter, att det haft ett ytterst svårt läge, hvilket helt visst vore en följd af de båda pappornas ifver under de halfva sömnlösa nätterna, om hvilka hr Hedlund vid ett föregående tillfälle ordat. Detta läge hade vållat ackuschörerna stort bekymmer och de hade, oaktadt många och lifliga konsultationer, ej kunnat komma öfverens om sjelfva förlosaningen. Derför hade denna också gått som den kunnat, hvarom betänkandet bar vittnesbörd. — Efter denna skämtsamma inledning gick tal. i detalj med den bevisning, genom hvilken han ådagalade, att förslaget, upphöjdt till lag, skulle dels vara fullkomligt vanmäktigt mot ansvaringssystemet, dels kunna leda derhänv, att boktryckaren verkligen kunde drabbas af ansvar, som bords träffa utgifvaren, emedan under rättegången om hvem vore att anse såsom utgifvare de vittnen kunde dö eller resa ur landet, hvilka afgifvit skrittligt intyg derom. Enligt lagförslaget kunde man blifva utgifvare af en skrift, utan att hvarken hafva författat eller ens läst deo. Huru skulle man då kunna förebygga att såsom utgifvare framträdde personer, hvilka endast hade till uppgift att vända ansvaret ifrån andra? Och enligt förslaget var icke ens vanfrejd längre rågot hinder för en utgitvare, till följe hvaraf man genom den föreslagna lagen kunde tå ansvaringar af ännu sämre qvalitet än denuvarande. Det obestämda i stadgandena om bevisningen, hvilket tal. med flera exempel visade, kunde ändock på samma gång leda derhän, att ansvaret skulle stanna på boktryckaren, hvarförutom denne kunde blifva obebörigt trakasserad med rättegångar. Hr Nils Larson fästade föröfrigt uppmärksamheten på det bestänkliga deri, att rättegången om hvem som skulle för en skrift ansvara, kunde, genom att dragas genom alla instanserna, medföra många