Dagens Nyheter – 13 maj 1869, sida 2

Birger! Yngling, du med stjernan frår din faders likkista på ditt bröst, du son i ekens bark nyss skurit ditt namn son insegel på dina dyra löften; du, som svu rit att intill döden älska sanningen, och at vara dess trofasta kämpe, tänker du hä under domens heliga hvalf och nyss redir efter ett förnedrande rus, som redan gjor dig till affälling från dygden, tänker du hä rädda några timmars lycka åt dig med er lögn? Och Birger hörde också denna röst med bäfvan. Men snart var den svåra striden lyktad han slog armen kring den älskade modrens lif och drog henne med sig till en promenad bakom pelarne. Och han bigtade allt, mer berömde sig af intet; han började strax med sitt improbatur — och förklarade dess tillvaro på bästa sätt, men när modrer knappast kunde höra mera för bedröfvelser öfver denna ödets grymma lek med hennes flitige son, då smög han fram ett laudatur för att trösta henne. Och när den frågvisa sedan på hvarje förnyadt spörjsmål om hvart och ett serskild ecxamensämne endast fick det hviskandt svaret: landatur eller cum laude, då tindrade glädjetårar som klara stjernor på moders: sorgens natthimmel, och i fördjupninger mellan två pelare böjde hon sonens högt: burna hufvud ned till sitt bröst, tryckte er