storiska studier ligger deri, att de, och blott de, gifva åt staten, folket, hären 0. 3. v. en bild af dem sjelfvå,; det historiska, ej döt juridiska studiet, är grundvalen för politisk bildning; statsmannen är den praktiske historikern. Men det är långtifrån, att historien intager en sådan plats i skolbildringen, Vi vilja nu ej tala om det kända förhållandet, att skoölböckerna vanligen stå längt efter sin tid, att de uppgifva fakta och hylla åsigter, som längesedan vederlagts. Ännu vigtigare är en annan vmständighet: de äro så till hela sin art förfelade, att de gjort till hufvudsak det som är bisak och behandla hufvudsaken som bisak, der den eljest får någon plats alls! Det är den yttre statshistorien, som fått brorslotten i läroböckerna och i den på dem grundade undervisningen, medan den inre folkhistorien undanskjutes. Låtom oss taga ett exempel! En mycket använd lärobok i nyare historien, är Palmblads. Der redogöres hufvudsakligen, för att ej säga uteslutande, för staternas territoriella förändringar, för furstliga arfsanspråk, för fältslag och fredsslut. Allt öfrigt affärdas med några anmärkningar, hållna i så allmänna ordalag, att lärjungen deraf intet lärer. Om vår verldsdel gått något framåt i upplysning och välstånd under tre århundraden, derom kan lärjungen, när han hunnit igenom en sådan bok, ingenting känna. Ja, hvad värre är: man har härmed, kanske för alltid, tillslutit hans blick för hvad historien verkligen är och ingifvit bonom afsmak för en vetenskap, som i häns föreställning framstår såsom blott en tung minnesbörda af namn och årtal för drabbningar och fredsslut. Det kan visst ej falla oss in att påstå, att dessa utanverk icke böra tagas med i undervisningen, blott att de bli behandlade så, som deras betydelse i förhållande till det hela föreskrifver. I främsta rummet böra således icke furstarnes krig och staternas gränsförändringar, utan nationernas lagar och inrättningar, deras litteratur och konst, deras industri och ekonomiska belägerhet framställas, och de yttre förhållandena — de internationella beröringarna — ej inskränkas till en krönika om inbördes blodsutgjutelse, utan ock fästa uppmärksamheten å de fredliga förbindelserna, å folkens civiliserande inflytelse å hvarandra. Ingen nekar, att krigshistorien har sitt intregse, när hon nemligen hehandlas i detalj, och när hon sättes i samband med de politiska förhandlingarna bakom krigsskådeplatsens kulisser; men ett naket uppräknande af fältslags namn och årtal, såsom i de vanliga läroböckerna, är väl den onyttigaste och mest andefattiga sysselsättning, man kan hitta på, för att qväfva ett ungt sinnes vetgirighet. Den vanliga historiska undervisningen förbiser de vigtigaste faktorerna i kulturhistorien. Lärjungen lär sig uppräkna drabbningarna i en mängd: krig, som ingenting annat gällt än täflande furstefamiljers anspråk på de och de länderna med så och så många millioner själar. Men fråga honom om de för menskligheten vigtigaste upptäckter och uppfinningar, och han har om dem ingenting erfarit. Och hvilketdera har dock den största historiska betydelsen, drabbningarnå i det österrikiska successionskriget, eller upptäckten af ångkraften och elektromagnetismen? Hvilket erbjuder mera väckelse och näri.g för anden, antingen minneskanskapen om de europeiska furstehusens familjförbindelser, eller kännedomen om det amerikanska samhällsskicket? Hvilket har för odlingen varit mera afgörande, en obetydlig gränsförändring i Europa, eller Eli Whitneys uppfinning af bomullsrensningsmaskinen, hvilken gjorde nämnda vara till verldshandelns Vvigtigaste artikel, så att denna produkt, enligt det enrgelsktamerikanska ordspråket, med fog fått konunganamn (King cotton, kung bomull)? Ja, svaret kan ju ej vara tvifvelaktigt — och likväl får ännu alltid det betydelselösa och ofruktbara uttränga det betydelsefulla och fruktbärande. Lärjuogen kan nog uppräkna Ludvig XIV:s generaler, men hvad vet han om Newton, Örsted, Berzslius, hvad om Rob. Watt, George Stephenson, om Jenner, om Rowland Hill 0. 8. v.2 Och på samma sätt, som med läroböckerna, förhåller sig ock med de till sjelfstudium ämnade verldshistorierna; de äro kompendier i större skala. Hvarje icke alldeles förfeladt försök att härutinnan beträda en ny väg, är värdt uppmärksamhet. Det är oss derför ett nöje att anmäla Menniskoslägtets kulturhistoria af Kolb. Det vore lätt nog att påpeka en eller annan oriktighet — deribland förbiseendet af