VUIV Men ingen hade sett hvart bofbanditen ställt sin kosa, man såg endast märket efter hans hufvud i blomsterrabatten. Ja, löp du, min gosse; vår Herre hittar dig nogi Och med denna appell till nemesis devina afslöts gamla vedhuggarens tal till folkförsamlingen. Birger återvände till Bruno, som orättfärdigt sof den rättfärdiges lugna sömn; men hans obesvarade fråga, hvart Erik Hallin tagit vägen, fick ett snart svar at denne sjelf, som i ett inre rum från en soffa snarkande språkade om sin tillvaro. Alla försök att väcka sofvarne tycktes fåfänga, och Birger ålade derför städerskan på ära och tro att vaka öfver dem, och att på inga vilkor släppa någon ini deras rum, förrän de sofvit det olycksaliga ruset af sig. Han skref några rader till Brumo och bestämde mötesplats för aftonen — ifall han och Erik ville försona nattens excesser med. att tillhöra familjelifvet, — och sedan han på det bästa ordnat sin toalett samt i Ripas och städerskans närvaro räknat igenom -plånbokens innehåll, inlåste han den i Brunos chiffonier och stoppade hemligen nyckeln i hans skrifbords lilla lönnlåda. Om denna åtgärd håde han tillskrifvit den sofvande. Andtligen begåfvo sig oskuldens båda skyddsvakter på väg till den ängsligt bi