Månne det går an? En insändare framställer i Hallands-Posten till Herrar husbönder inom Sverige följande förslag, som många af våra läsare säkerligen skola med nöje inhemta: Mångenstädes inom vårt land har brist på utmärktare tjenare hos den enskilde mannen låtit sig kännbart förnimma. Det i allt förfärligare gestalt framträdande allmänna ekonomiska Bbetryck, under hvilket den större och mindre landtbrukaren suckar, torde; utom till andra orsaker, också vara att hänföra till den demoralisation, som hos tjenareklassen på sednare ti. der Mer och mör uppenbarat sig. Hvarigenom hämma detta onda, hvar söka botemedel deremot? Likasom i allmänhet framfarna tiders historia visar oss, att svenska folket endast i den mån varit lyckligt, som det troget och lydigt följt en nådig öfverhets höga föredöme i verk och gerning; så är utan tvifvel äfven här hjelpen på samma håll att söka. Hvarigenom är det vår älskade konung uppmuntrar sina undersåters dygder och belönar deras förtjenster? Jo, genom denna kraftiga häfstång för mensklig fullkomning, som kallas ordnar och band. Använd under den sjunkande svenska samhällskroppen af tvenne i dygd och mandom högt stående bland våra konungar, Fredrik I och Carl XIII, och sedermera alltjemt flitigt och kraftigt anlitad af deras efterträdare, har denna häfstång nu upplyftat de ordensprydde ibland Oss till den höga ståndpunkt de nu intaga. Men då ordensväsendets stora välsignelser bittills fö reträdesvis sträckt sig till de s. k. tjenstemännen, statens och konungens tjenare, hvadan ock de enskildes tjenare, såsom ofvan sagts, blifvit tillbaka i sann sedlighet och duglighet, så tillhör det oss husbönder att med våra tjenare göra, hvad konungen gör med sina, d. Vv. 8. dekorera dem. För denna åtgärd ha vi ytterligare ett stöd i vår upplysta oeh högsinta riksdags enhälliga förkastande af den motion om ordensväsendets afskaffande, hvilken den farlige hr Jöns Pehrsson vid innevarande riksdag väckt. Det visar sig deraf, att svenska nationens kärna är lifligt öfvertygad om ordensväsendets förträfflighet, hvadan ock det borde användas i vidsträcktare kretsar in hittills. Ty at det goda kan man ju aldrig få för mycket! Det är emellertid af vigt, i anseende till olika förtjenster hos våra tjenstehjon, att vi ha mera än en orden, och mera än en grad af hvarje. Bäst vore kanske, att i allt följa vår allernådigste konungs föredöme, och således bibehålla alla 4 nuvarande svenska ordnarne, med deras grader af riddare, ledamot, kommendör och kommendör med stora korset. Endast de utmärktaste af våra drängar, borde då bli kommendörer med stora kors, de utmärktare, kommendörer, etc. etc., sedan de först blifvit utnämnde till riddare eller ledamot. Våra stalldrängar, såsom hästkarlar, synas lämpliga att göras till riddare af den ena eller andra orden, allt efter deras praktiska duglighet eller högre intelligens, då deremot ryktarne i fähusen, såsom hafvande vård om hjorden, snarare böra utnämnas till ordensledamöter. Ordenstecknen må göras lika med de nu befintlige. Låtom oss nu på tjenare, stattorpare, dagkarlar, m. fl. försöka detta ädla och bepröfrvade korrektiv mot förderfvet, vare sig detta sednare under form af emigration eller depravation visar sig bland tjenstebjonent De helsosamma frukterna af vår fosterländska verksamhet skola icke uteblifva. Vän af Ridderskapet och Ordnarne.