Dagens Nyheter – 12 maj 1869, sida 1

så himmelskt lycksalig ut, och började fundera öfver hvad man kunde mera begära af sällhet i en högre och bättre verld. Om den trogne gubben från ynglingaåren brunnit af den mest platoniska kärlek till sin höga husbondes dotter, skulle hans lycka, att ändtligen vid grafvens rand få vistas henne så förtroligt nära, icke kunnat uttala sigi ett sällare ansigssuttryck; och ändå voro hans känslor så himmelsvidt skiljda från den egoism, den sträfvan efter eganderätt, som åtföljer den mångbeprisade kärleken. I Ripas hela ömhet, så ovanlig, att den kan kallas utomordentlig, var bottensatsen endast tacksamhetens renaste guld, tacksamhet för lilla fröken Roras barmhertighet mot honom under höstnatten i skogen. CJag kastades bort af en menniska — brukade han säga om den stunden — men jag togs reda på af — en engel. När de så alla under domkyrkans imponerande hvalf, som kom lilla Signe att rysa af beundran, stodo och beundrade Sandbergs alfrescomålningar, och flickorna båda voro fullt sysselsatta att för Ripa i detalj beskrifva scenerna, hvilka han till en del förut kände till från historien; då drog fru Aurora sin förstfödde ett par steg. bakom de andra och sporde så vänligt: Min kära, kära gosse, jag har ju under sammanvarons glädje alldeles glömt bort att fråga