Dagens Nyheter – 10 maj 1869, sida 2

till botten, medan han den andra, lätt som en flaxande svan, höjde sig till halfva sin kroppslängd öfver vattenytan. Ripa stod på stranden och myste åt det grundliga badet. Ja, kära min magister — suckade Ripa — vore jag inte så ful som jag ä, hade jag väl också lust att basa i på morgonqvisten; men si, jag skulle då skrämma alla fiskarne ur ån, och sen skulle fattigt folk kanske svälta ihjäl i Upsala. Sakelstyg, att en ska vara ett gammalt åbäke och inte se ut som andra, som det bara fägnar ögat att se på. — Ja, Herre Gud, den ungdomen! Se, så han far af bara, qvick som en gädda oah stark som en hvalfisk! Han raglar minsann inte nu! Men Birger höll på att aldrig vilja sluta, och om Ripa varit riktigt skarpsynt, skulle han sett huru Birgers läppar darrade och huru hans ögon glimmade af återhållna tårar, då han under ett halfhögt utrop: Min stackars, stackars mor! ännu en gång likt en tumlare försvann i djupet. Men äntligen stod han åter på stranden, nästan i ett guldregn, ty morgonsolen speglade sig i de dallrande vattendropparna på hans ungdomligt sköna gestalt, och om Ripa varit hans fubblande kammartjenare i det qvafva studentrummet, så fick han deremot icke hjelpa det ringaste på den gröna åstranden.