Dagens Nyheter – 10 maj 1869, sida 1

Birger riktigt flög i kläderna — som man kallar det — och när han på några ögonblick var färdig, kastade han sig gång på gång i den trogna vännens famn och under tusen varma tack för sin räddning. Han kände åter ungdom, lif och spänstighet i hela sin lekamen, men han erfor just derföre så mycket djupare blygseln öfver sitt syndafall. Nu minns jag allt som en ohygglig dröm, min kära Ripal — utropade han, då de återvände arm i arm, trots alla gubbens protester, fast den, som stöddes nyss, var stödet nu. — Nu minns jag det! — Jag drack söta, men falska drycker, dem jag i glädjen öfver söta, men falska vänner icke tänkte på att undersöka! — och när jag slutligen mådde illa, narrade man i mig ett dricksglas bränvin istället för vatten. Sådana banditer! — utropade Ripa --Skulle det vara stor synd att slå ihjäl sådant ormyngel? Birger hade aldrig sett den gamle så förgrymmad. Men jag har fått ögonen öppna i tid för min skam och min förnedring. Jag ska söka rädda mina kamrater från förförarne. Snart var man framme vid den lilla grönmålade porten. Birger drog en djup suck och gick derefter med stadiga steg till lusthuset, men fruntimmerna voro inte der.