Dagens Nyheter – 10 maj 1869, sida 1

-— 289 — Ripa hade tagit ut magisterns rock för att i förstugan borsta den. Som om det aldrig varit; — genljudade det i fru Auroras öron, medan en annän röst hviskade till henne: Hvad har blifvit af det kära barnet? Men medan hon med friskt vatten öfversköljde det numera bleka ansigtet och tvättade det rent från smuts och gyttja, och medan hon kammade de vackra lockarne, som tycktes ha släpat i någon dypöl, föllo strida tårar ned på den sofvandes kind. Birger öppnade ånyo sina ögon. Mammal — hviskade han och hansleende var mindre fånigt, mera mildt och barnsligt. Mitt barn, mitt barn! I Jesu namn, hvad har du gjort? — utropade modren och kysste hans numera rena panta konvulsiviskt. Men Birger sof på nytt; dock utan det råa ljudet af snarkningar; han sof tungt och djupt, men med ett lycksaligt leende på läpparna. Kanske kände han i sömnen, att hans skyddsengel vakade öfver honom. Och hon vakade och hon bad, men kvad hon bad kan blott en moder fatta, som Birgers. Nu är rocken fin och rar! — hviskade Ripa — Kära hjertandes Hennes nåd, låt nu gossen sofva i ro och låt mig ta hand om honom på en timma eller par, så svarar jag för att han ska bli karl hela dagen. AFFÄLLINGARNE, af JOH. gOLIN 3.