Dagens Nyheter – 8 maj 1869, sida 2

bli en modig, fullvuxen qvinna; hon störtade fram till brodrens bädd, tog hans lockiga hufvud mellan sina händer och rystade det temligen omildt. — Ack, hon hade förstått det ordet pirum. Ripa hade användt det en och annan gång förr. Det var oskuldens, renhetens engel, som reste sig upp mot lasten och råheten. Derföre rystade hon så omildt. Birger! Birgeri — ropade Gerda den sofvande i örat — Vakna, om du inte vill ta lifvet af mammal! Men den druckne svarade endast med en snarkning. Birger! Birger! — ropade också Signe och började snyfta högljudt. Herr Birger! Herr Birger! -röt gubben Ripa först i ena, sen i andra örat. Birger öppnade långsamt sina ögonlock och kastade en förvirrad blick omkring sig. Modren tycktes vänta lifvet eller döden för sig sjelf af denna blick. Men hvilket uttryck i det nästan glasartade ögat. Nej, der fanns intet uttryck, det var frånvaron af allt medvetande. Min Gud! Han är sjuk, han är dödssjuk! — utropade fru Aurora i förtviflan. Han är bara pirum, säger jag! — förklarade Ripa, i det han jemkade kudden, som han frigjort från fötterna, under Bir