Dagens Nyheter – 8 maj 1869, sida 1

och från bordskanten hade flödet droppat ned på golfvet. Med outsäglig ångest vred fru Aurora den farliga halsen af karafinen ur den sofrandes hand, medan madam Löving sökte snygga upp det spolierade golfvet. Gerda och Signe hade häpna dragit sig in i fönsternischen och Ripa stod och gläntade på dörren. För första gången i sitt lif tvekade modren att kyssa sonens panna, denna rena, hvita, men på hvilken nu spårades märken af det besudlade håret; för första gången drog hon sig tillbaka för denna andedrägt, hvars ångor kommo henne att fasa. Det var som om alla jordens tyngder samlat sig på hennes bröst och skuldror, och långsamt, ännu sträfvande att hålla sig upprätt — sjönk hon ned på knä vid bädden, Birger, min Birger! — hviskade hon nästan ljudlöst. . Ripa skyndade fram för att stödja henne. Herre Gud, kära hjertandes gudsengeln min, ta då inte så illa vid sig. Han ä inte sjuk, inte död, han ä ju bara lite pirum?, Ja, när en nykommen student blir pirum, då är han värre än alla de gamla tillhopa — bekräftade gumman Löving, medan hon småputtrande torkade rent på golfvet. Men vid åsynen af den dignande och förkrossade modren, tycktes Gerda på en gång