Dagens Nyheter – 8 maj 1869, sida 1

Utgifvare af dagblad eller periodiska skrifter anmäle sig, jemte titeln och tryckningsorten, hos justitiestatsministern, som eger att, så vida sökanden ej för nesligt brott blifvit dömd, eller förklarad ovärdig föra andras talan, meddela bevis, att intet hinder emot skriftens utgifvande möter. Här står icke och härmed menades icke att en verklig tidningsskrifvare skulle egabegagna en annan person till strykpojke. Men man har hittat på att kringgå lagen. Konstitutionsetskottet vid denna riksdag har föreslagit sådav ändring i T. F. att någon skilnad mellan periodisk skrift eller dagblad och annan tryckt skrift ej längre må uppdragas, ej heller oiikhet i ansvaret för i tryckt skrift begången förbrytelse, ej heiler mellan författare och utgifvaret. För att den rätte förbrytaren må kunra åtkommas af lagen har utskottet föreslagit följande nya stadgande: För förbrytelse, begången genoin tryckt skrift, stånde boktryckaren ansvaret, så vida han icke förmår visa, att annan af honom uppgifven person är att anse såsom skriftens utgifvare. I sådant fall vare boktryckaren från allt ansvar fri och straffet drabbe utgifvaren. Icke heller detta stadgande, om riksdagen antoge det, skulle undgå att blifva eluderadt på samma sätt och med samma påföljd som det nuvarande stadgandet angående tidningsutgifvareskap. Antagom för ett ögonblick att det sf konstitutionsutskottet föreslagsa momentet egde gällande kraft. Då skulle en tidningsförläggare, som sjelf är boktryckare och nu begagnar ansvarig utgifvare, låta denne mantalsoch skattskrifva sig såsom boktryckare samt på tidvingen utsätta sitt namn såsom boktryckare, men genom någon afhandling, t. ex. lösöreköp eller förpantning, fortfarande bibehålla eganderätten till sjelfva tryckeriet, så att detta icke kande åtkommas. När tidningen blefve åtalad råkade då, likaväl som nu, en oskyldig bulvan ut för straffet och den egentlige förbrytaren ginge fri, lika väl som nu. Blefve en tidning åtalad, som icke tryckes på utgifvarens tryckeri, uppstode för tryckfriheten en ganska betänklig våda, enär, enligt konstitationsutskottetz förslag, det skall öfverlemnazs åt domaremakten, men icke åt jury, att afgöra hvem som skall anses för rätt svarande. Det är möjligt att för närvarande detta icke skulle hafva ett menligt inflytande på pressens oberoonde; men i upprörda tider, som kunna komma, må man icke böra sig alltför säker mot förföljelse och orättvisa. Då konstitutionsutskottet således, oaktadt sia oförnekliga goda vilja, alldeles icke tillfredsställande lyckats lösa sin icke lätta uppgift, är det icke rådligt att antaga dess törslag till hvilande.