Dagens Nyheter – 7 maj 1869, sida 2

hjerta gladare; och hon ville till slut nästan gråta af glädje vid tanken på återseendet. Hon hade ju inte sett sin förstfödde på öfver en månad, han som aldrig förr en dag varit skijld från henne. Men medan hennes hjerta så jublade i kapp med lärkorna, som öfver strändernas ängar slogo sina drillar, höjande och sänkande sig i den blåa vårluften, jublade ju Birger med sina kamrater under Eklundshofsskogens väldiga kronor och gaf luft åt sin skuldlösa lefnadsfröjd i de lekar vi nyss beskådat. Så qvaldes eller gladdes det oroliga modershjertat samtidigt med den älskade sonens, fördt iledband af den sympåtiens elektriska tråd, som är och blir en gåta för herrar materialister, egoister och prosaister. Andtligen var man framme i Upsala. Ripa tog som förut kappsäcken och korgarna och så bar det af upp till gästgifvaregården, för att söka logis öfver natten. Den originella figuren med den glänsande hatten på spetsen af sin stora börda, hade redan börjat aflocka pojkaktiga studenter en och annan skrattsalfva, så att Gerda och Signe blyga och förskrämda. drogo sig närmare sin mor. Snart nöjde man sig icke med att skratta; projektiler af äpplebitar och apelsinskal rigtades mot hatten. Slutligen träffade en slungare sitt mål, men snabbt som blixten