Dagens Nyheter – 7 maj 1869, sida 2

hade Ripa sin börda på marken och sin käpp af masur, fastbunden vid kappsäcken, i handen. Der han så stod med vårvinden spelande i sina grånade korta lockar och utan hufvudbonad, beredd till försvar för sig sjelf och sina fruntimmer, utgjorde han en figur, värdig att aftecknas. Sakelstyg! är det här gatufrid i Upsala nu för tiden? Trodde inte, att skolpojkar och tjufpofkar fick gå klädda i hvita mössor. Trösta er små killingar, om de rigtiga studenterna fick se er! Ett par äldre studenter, som åsågo uppträdet, togo genast gubbens parti och lexade ganska skarpt upp fridstörarne, som skamflate öfver att icke anses som rigtiga studenter, drogo sig undan utan att vidare förolämpa våra fotvandrare. Fy, att studenter kunna vara så stygga och otäcka! — hviskade Signe. Ack, hon hade sett så litet af styggheten; men vi skynda att tillägga, hon hade sett ingenting alls af älskvärdheten. Individernas fel få aldrig tillskrifvas korporationen, och den anda, hvaraf denna lifvas, utströmmar småningom till alla delarne af det hela. Curatorerna, liksom kungarne, äro i detta fall ledarne af nationernas öden, och der dessa curatorer äro vaksamme och nitiske på sina platser, der utgallras snart rötäggen och der brännmärkes lasten och odygden så, som de förtjena.