Dagens Nyheter – 7 maj 1869, sida 1

nn fru Aurora, — och deraf kom systrarnas stora olikhet, men mormor hade varit en blond skönhet — det omtalade inte fru Aurora för Signe. Men vi förgäta ju för de båda älskvärda flickorna att Ripa ännu står der och tummar på sitt blåa förkläde. Men si — si — stammade gubben — Inte kan det väl passera och gå an för tre så förnäma bättre mans fruntimmer att resa så långt utan resebetjent, har jag tänkt, och si — jag har qvar en gammal leberimössa från fordna dar, som jag låtit skräddaren putsera opp, så han är så godt som ny, och ny skärm har jag låtit spendera på, och gamla bandet med salig barons hjorthufven på ä tvättadt, och en stump har jag qvar sen gammalt, som räcker till kragar på min gröna pels, som jag har tagit skinnet ur — Så nog kan jag bli fin, och resan kostar jag på mig sjelf, för si det skulle vara ett hjertenöje — sakelstyg — jag tror det fuktas i ögonen — och så besinna, gudsengeln min Hennes nåd, hvad det-kostar att leja bärare till och från ångbåtarne, och ingen respekt har di för resande fruntimmer utan en karl med sig. Ripa drog ett djupt andetag, ty han hade utan pauser laddat ur sig med ens af allt hvad han hade på hjertat. Men kära Ripa, kära min Ripal — svarade fru Aurora leende, och funderande. AFFÄLLINGARNE, af JOH, JOLIN 35.